Världen är tystare.. Det har lugnat ner sig, inget bråk. Snön dämpar allt ljud. Jag som älskar att urskilja små ljud utanför pappas hus som ingen annan hör, kan inte det längre. Jag skulle inte ens höra om en bulldoser bestämde sig för att komma förbi och gräva bort allt runt huset. Snön bedövar det mesta. Till och med mitt sinne lite grann, trots att jag gruvade mig i smyg inför snöns debut i år. Jag kände deprission, precis som statistiken visar..

Men nu känner jag frid. Björnarna går och hittar sig ett fällt träd att sova under. De fåglar med något sånär vett i huvudet flyger inprogrammerat och gemensamt fågelvägen till närmsta och varmaste ställe. Dock de dumma gör raka motsatsen. Vad lever de av? förutom de talgbollar pensionärerna är snälla och hängivna att hänga ute i trädgården? Nog fick jag höra när jag var liten att man inte fick äta snö, för det kunde finnas mask i snön. Men fick jag någonsin mask i magen? och hur stora kan de egentligen vara?
Jag spelar bara dum och försöker vara rolig för mig själv, i mitt luftvärmepumpsvärmda blåa rum under min röda mössa och bakom mina röda kinder (vintern är här, jag ser ut så då), förstår jag att fåglarna har någonting att leva på i naturen, men hade det inte varit för våra kära mor- och farföräldrar, så hade de små fjädertäckta resenärerna inte haft mycket att kalasa på här uppe i snölandet.

Här sitter jag mitt i osorterade strumpor och ovikt tvätt i sängen. Pims dator värmer mina träningsvärkande lår och mammas vita "dångel" lyser blått. Vilket påminde mig om att det mesta i mitt rum är blått..

Hur som helst, lite fakta:

Jag är spänd inför morgondagen. Min första arbetsdag på Gustavs går av stapeln och det känns faktiskt bra. Just "första dagen" begreppet har inte varit det jag skrikit "YES!" för tidigare. Då de flesta upplevelser på helt nya arbetsplatser gjort mina kinder rödare om möjligt och varit smärre besvärliga att uppleva och minnas framför allt. De senaste "första dagen" upplevelser har dock varit bättre, som till exempel mitt sommarjobb på vårdcentralen. Jag klarade mig genom den perioden utan problem. Så cykeln har vänt åt rätt håll och stödhjulen är borta, men jag kommer ihåg dem:
"Du lär dig bäst när det är svårt och läskigt"
Som min bror sa.



Du är bra Stoffeman.
Jag lyssnar faktiskt ibland på vad du säger.


Nu ropar min mage efter mer prinsesstårta,
Tjing tjong vaniljstång!