Saknaden och Jag, we're like this!

Vad är det som väsnas? Är det tinnituss, som man ibland kan få för att öronen blivit utsatta för för hög decibell under dagen? Eller är det tinnituss, som man ibland kan få för att man blivit utsatt för för hög saknad under tiden?

Jag tar alternativ två. Mycket mer troligt. Mina öron tål allt! Men det gör inte mitt hjärta, min hjärna, min.. kropp? Eller var nu saknaden har sitt bo.

Saknaden ja, den gör sig påmind. Den är obekväm, oläglig och ooooo så mycket saknad.
Ibland när jag skrattar från glädjens djup, hälsar den på och menar att jag faktiskt kunde ha roligare.
Ibland när jag är alldeles "i hela vida världen"-ensam på Digernäs och jag njuter av att ingen hör mig eller ser mig, smyger den sig på och påstår att ensamheten inte riktigt är lika njutningsbar nu som då.

Och när den som nått sitt klimax i att avbryta, störa, överrösta, yttrar den sig i tinituss. Som vattenkokaren på spisplattan.

Vad är det jag saknar? Är det så enkelt att jag saknar tiden, då jag inte behövde sakna någonting alls. Tiden då jag kände att jag hade allt. Allt.
Eller är det så att jag saknar att känna mig saknad? Att få höra att jag skulle funnits där nu.

Hur som helst, så har saknaden och jag en överrenskommelse. Jag har tvångsskrivit ett långtidskontrakt med förbundna ögon kan man säga.. Och nu sitter vi här. Jag gör allt för att har livet i behåll genom att hålla tankarna i skenande galopp och saknaden gör allt för att hänga med, för att igel-aktigt livnära sig.

Kan låta som en dålig överrenskommelse, men det lämnades inte många val. Jag var valet.