Frestelsen var för stor. Fingrarna knappade sig fram till återvändsgränden igår kväll.
Till återvändsgränden, där gallret är för högt att trotsa och klättra över. Till återvändsgränden där det inte är värt att klättra över gallret.
På andra sidan återvändsgränden står alldeles för mycket ovisshet. Jag är rädd för vad som väntar mig där och det var denna rädsla som tog friheten att skapa den gångna nattens (mar)dröm.
Värsta tänkbara scenario utspelade sig och som vanligt blandades mina drömmar med både extremt realistiska och orealistiska föreställningar.
Det fanns något lustigt, men också förödande över det hela. Jag visste inte, i drömmen, om stämningen var god som vanligt eller fruktansvärd som aldrig. Precis som det var i verkligheten. Precis som vi gång på gång målade oss in i hörnet. Precis som vi lurade oss själva med orden som lämnade våra munnar. Precis som vi dansade på glöden och inte förstod vilka blåsor vi skulle leva med efteråt. Drömmen var så förbluffande lik vad verkligheten en gång bjöd på, så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta idag.
Tiden som varit.. Jag vet inte om det är skratt eller gråt som har haft övertaget om mig.
Båda delarna är lika läkande, som självdestruktiva. Och det verkar som att oavsett vilket jag väljer att bada mig i, så ger det samma resultat. Begreppen "skratt" och "gråt" glider allt mer och mer in i en gemensam gråzon.
Dagen får visa om det blir en skrattande eller gråtande Fröken idag. Dagen kommer förmodligen visa båda delarna och som redan påpekat, spelar det ingen roll. För i slutändan påminner de allt för mycket om varandra ändå.
Så skratta och var glad.
Gråt och var ledsen.
Låt båda delarna vara vad de är.
Låt dem livnära sig på varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar