"Imorgon kan jag vara död."

Tunga ord. Men det är ingen anledning till att vara rädd för dem. Jag tänker dem, så ofta jag minns det vill säga, som i mantra. Vi måste bli medvetna om det självklara och mindre självklara. Det självklara är att vi alla ska dö någon gång och det mindre självklara är när det ska ske, eller bara sker av en slump.
Det är intressant hur människor lever större delen av sina liv letandes efter tecken, som pekar mot deras olika öden. Jag gör detsamma. Men till vilken nytta?
Det kan ju lika gärna vara så att den precisa tidpunkten som visar sig vara då vi dör, bara är ett virrvarr av olyckliga sammanträffanden. Jag vill gärna tro att det är som det sistnämnda. Det borde ju betyda att vi aktivt kan påverka tidpunkten för vår död?
Fast då blir det kanske som på filmerna, där de efter att ha lurat döden, blir jagade in i den istället..

Icke fördelaktigt. 

Det lättaste har, för min del, visat sig vara att surfa runt på de övernaturligas obryddhetsvåg genom vardagen och livet. Vi låter världen irra runt oss på den där vågen alldeles fritt, för hur vi än vill ha vårt slut och hur vi än försöker manipulera fram det, så spelar det ingen roll.. "Ödet är redan förutbestämt".
Vi behöver inte oroa oss för när vi ska dö eller på vilket vis. Det har någon annan redan roat sig med att bestämma i förväg åt oss. Antingen är det förnuftigt att lämna allt åt det övermäktiga och förutbestämda, eller så är det lataktigt.

Hur som helst, så är det nyttigt att nämna en eller två gånger för sig själv att imorgon kan vara den sista dagen för oss. Alla gårdagar blir på så vis lite mer värda och idag blir lite mer viktig att utvinna.

Fördelaktigt.

So C'mon! Vad vill du inte ligga i graven och vrida dig över att du inte gjorde idag?

Jag vill inte gruva mig över att jag aldrig ringde.