Morgonstund har guld i mund

Dagens första ögonblink är helhjärtat men krassligt gjorda, bensträcket är också gjort och frillan har råkat ut för räddningsförsök men fortsättningsvis blivit mindre helhjärtat undangömd under den mossgröna Appertiff-mössan.
Nu återstår det alltså bara att förtära en ljuvlig koffeinhaltig "lagom"-dryck och sedan hitta på någonting med storebror och Linköping. Äta en stadig frukost vore kanske en god idé också.. för omväxlings skull.

Den verkar vara på ingång, så jag känner mig jätteklar här!

"Imorgon kan jag vara död."

Tunga ord. Men det är ingen anledning till att vara rädd för dem. Jag tänker dem, så ofta jag minns det vill säga, som i mantra. Vi måste bli medvetna om det självklara och mindre självklara. Det självklara är att vi alla ska dö någon gång och det mindre självklara är när det ska ske, eller bara sker av en slump.
Det är intressant hur människor lever större delen av sina liv letandes efter tecken, som pekar mot deras olika öden. Jag gör detsamma. Men till vilken nytta?
Det kan ju lika gärna vara så att den precisa tidpunkten som visar sig vara då vi dör, bara är ett virrvarr av olyckliga sammanträffanden. Jag vill gärna tro att det är som det sistnämnda. Det borde ju betyda att vi aktivt kan påverka tidpunkten för vår död?
Fast då blir det kanske som på filmerna, där de efter att ha lurat döden, blir jagade in i den istället..

Icke fördelaktigt. 

Det lättaste har, för min del, visat sig vara att surfa runt på de övernaturligas obryddhetsvåg genom vardagen och livet. Vi låter världen irra runt oss på den där vågen alldeles fritt, för hur vi än vill ha vårt slut och hur vi än försöker manipulera fram det, så spelar det ingen roll.. "Ödet är redan förutbestämt".
Vi behöver inte oroa oss för när vi ska dö eller på vilket vis. Det har någon annan redan roat sig med att bestämma i förväg åt oss. Antingen är det förnuftigt att lämna allt åt det övermäktiga och förutbestämda, eller så är det lataktigt.

Hur som helst, så är det nyttigt att nämna en eller två gånger för sig själv att imorgon kan vara den sista dagen för oss. Alla gårdagar blir på så vis lite mer värda och idag blir lite mer viktig att utvinna.

Fördelaktigt.

So C'mon! Vad vill du inte ligga i graven och vrida dig över att du inte gjorde idag?

Jag vill inte gruva mig över att jag aldrig ringde.

Magen talar ofta om den sanning som inte hjärnan klarar av att erkänna.
Jag vet inte om det är något riktigt stort magen vill berätta för mig dessa dagar eller om jag bara är laktosintolerant och hela den uppblåsta historien. Hur det än är, så gäller sällan de hjärnan menar. Magkänslan (i dubbel bemärkelse just nu) har ofta sista ordet. Punkt.

"Leva i nuet" är något jag försöker efterleva så ofta jag kommer ihåg just de orden. Men bara för att bli bittert påmind om att de är svåra att leva upp till i denna superhäftiga snabba moderna tid.
Jobb ska vara fixat innan det redan påbörjade är slut. Lägenhet ska vara kirrad innan den ens släppts för uthyrning och beslut ska vara tagna innan de har något att påverka. Hela föreställningen börjar snarare kännas som "leva i framtiden".
....vilket kan göra en lite laktosintolerant. Punkt.

Skratta eller gråta, det är frågan.

Frestelsen var för stor. Fingrarna knappade sig fram till återvändsgränden igår kväll.
Till återvändsgränden, där gallret är för högt att trotsa och klättra över. Till återvändsgränden där det inte är värt att klättra över gallret.
På andra sidan återvändsgränden står alldeles för mycket ovisshet. Jag är rädd för vad som väntar mig där och det var denna rädsla som tog friheten att skapa den gångna nattens (mar)dröm.
Värsta tänkbara scenario utspelade sig och som vanligt blandades mina drömmar med både extremt realistiska och orealistiska föreställningar.
Det fanns något lustigt, men också förödande över det hela. Jag visste inte, i drömmen, om stämningen var god som vanligt eller fruktansvärd som aldrig. Precis som det var i verkligheten. Precis som vi gång på gång målade oss in i hörnet. Precis som vi lurade oss själva med orden som lämnade våra munnar. Precis som vi dansade på glöden och inte förstod vilka blåsor vi skulle leva med efteråt. Drömmen var så förbluffande lik vad verkligheten en gång bjöd på, så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta idag.

Tiden som varit.. Jag vet inte om det är skratt eller gråt som har haft övertaget om mig.
Båda delarna är lika läkande, som självdestruktiva. Och det verkar som att oavsett vilket jag väljer att bada mig i, så ger det samma resultat. Begreppen "skratt" och "gråt" glider allt mer och mer in i en gemensam gråzon.

Dagen får visa om det blir en skrattande eller gråtande Fröken idag. Dagen kommer förmodligen visa båda delarna och som redan påpekat, spelar det ingen roll. För i slutändan påminner de allt för mycket om varandra ändå.

Så skratta och var glad.
Gråt och var ledsen.
Låt båda delarna vara vad de är.
Låt dem livnära sig på varandra.